Idag bestämde sig jag och min familj oss för att åka till Gunnebo slott och strosa runt på den lilla julmarknad de har där i helgen.

...då skulle våra gitarrer vara upphängda på väggen bredvid varandra. I ett hörn skulle mitt piano stå, och äntligen skulle du få mer tid till att lära dig att spela, som du alltid velat.

Har nu flera kvällar i rad, samt vaknat på nätter och stigit upp, suttit och målat och druckit massor med te. Är inne i någon slags inspiriationsperiod, blir inspirerad av allt, jag sitter och kladdar hela tiden och dricker mitt älskade lakrits-te. 

Tänkte att det kunde vara kul att visa vad jag brukar gå runt och bära i min blå kånken som jag nästan alltid har på ryggen. Längst ner, som knappt syns på bilden, har jag min dator som alltid ligger i väskan när jag är påväg till skolan, sen ett par vantar, min fina plånbok som är mitt bästa loppisfynd. En liten handkräm har jag även i väskan såhär års, för att slippa torra och spruckna händer. Just nu har jag även med mig boken "Boktjuven" i väskan som jag håller på att läsa i skolan, har dock inte kommit fram till om jag tycker att boken är bra eller inte än, trots att jag nästan läst 200 sidor.

Vi satt bakom varsin datorskärm den kvällen,10 mil i från varandra, du kunde inte ens bemöda dig ett samtal till mig. Jag ringde dig många gånger den kvällen, hoppades att du skulle svara, vilket du inte gjorde. 

Och det gjorde så äckligt ont att sitta där och försöka hålla kvar dig medans du försökte dra dig bort från mig. För jag fattade inte vad det var som hände, inte förens du sa dedär 4 orden som jag hoppades att jag aldrig skulle få höra från dig. I och för sig sa du aldrig orden och jag hörde dem aldrig, för som sagt, vi var ju 10 mil ifrån varandra och satt bakom varsin datorskärm. Och kanske var det värre, för jag kan fortfarande gå in på våra meddelanden och läsa de 4 orden som kramade sönder mitt hjärta helt och hållet, där och då. Du sa att du var tvungen att släppa mig fri, och jag förstod aldrig vad du menade, för i det ögonblicket hade jag aldrig känt mig mer instängd och ensam. De dagar som kom efter den dagen var jag tom, ett skal, precis som en såndär chokladtomte som man fick till jul, alldeles ihålig och tom. Och jag visste ju inte vad jag skulle göra, jag hade ju aldrig blivit dumpad förut. För hur vet man vad man ska göra när man inte känner sig omtyckt och bortkastad. 

Vad gör man när alla killar man ser inte är lika bra som honom? Jag gick runt och kände såhär, försökte fylla dagarna med annat trots att jag inte förstod syftet med det. 

 

Jag bestämde mig för att jag inte skulle falla för någon, att jag skulle bli stark, klara mig ensam och kunna göra vad jag ville efter gymnasiet. Min beslutsamhet hjälpte mig inte mycket, för vips så föll jag för en annan kille, killen som jag så många gånger bestämt mig för att inte bli kär i. För det spelar ingen roll hur många gånger man bestämmer sig för någonting, han fick (och får fortfarande) mitt hjärta att slå lite hårdare och fjärilarna att flaxa lite vildare inom mig. Och kanske blir jag sårad igen, vad vet jag. Men klarade jag mig igenom den smärtan en gång, klarar jag mig igenom den igen, för känns det rätt, då är det rätt. 

 

Och självklart tänker jag fortfarande på killen som den sommaren var 10 mil i från mig, han som var min i 2,5 år, och jag önskar honom all lycka med det liv som han lever nu osv.

 

Jag brukar vanligtvis inte fira halloween, men i år blev jag bjuden på en otroligt mysig fest med trevliga människor  och då kan man ju inte tacka nej. När klockan blev mycket lämnade jag festen för att träffa en fin kille som befann sig på en annan tillställning. Efter flera timmars dans och fina komplinger från främlingar somnade jag gott bredvid han som jag får kalla för min.