att det kan gå så fort att falla från en famn till en annan
Det är höst, och gatan är täckt av löven som för någon vecka sedan sprakade av färg, men som nu ligger blöta, bruna och söndertrampade på marken.
Vi står utanför skolan, vår fina skola där vi har musiklektioner.
Jag står på andra trappsteget och du på marken, trots det är vår längdskillnad slående.
Du håller i mina händer, som du säger känns som isbitar.
Du böjer lite på huvudet, jag sträcker på mitt. Dina tunna, perfekta, läppar nuddar mina mjukt.
Ett snabbt hejdå och du skyndar dig iväg till din skjuts som väntar, i ögonvrån ser jag hur du vänder dig om och tittar efter mig.
Och jag vet det, jag bara vet, att jag är kär. Så jädra kär.
Kommentarer
Trackback
